Äta djur av Jonathan Safran Foer - en bokrecension

Om det är någon bok som jag helhjärtat slukat och förtrollats av under 2011 är det Jonathan Safran Foers Äta djur. Som vegetarian och stor beundrare av Foers skönlitterära verk hade jag stora förhoppningar på denna essäistiska reportagebok på temat djurproduktion och djurkonsumtion; ändå kunde jag inte förutse riktigt hur mycket den skulle beröra mig och vilken medryckande och engagerande läsupplevelse den skulle visa sig vara. Den som läst Foers skönlitteratur vet att han är en mästare på att väva samman träffsäker humor och svidande allvar och alltid överraskar med en mängd smarta och oförutsägbara vändningar. Äta djur är inget undantag. Förutom det mest uppenbara, att boken med sin imponerande mängd statistik och gedigna research är en högklassig journalistisk redogörelse för hur olika typer av kött framställs idag, finns andra inslag som lyfter boken och gör den till så mycket mer än en faktaspäckad lägesrapport. Foers resa genom köttindustrin är en högst personlig sådan. Han beskriver sin egen matresa från barndomens köttpräglade judiska släktsammankomster via en uppväxt färgad av ett on-off-förhållande till vegetarianism fram till det slutgiltiga beslut han fattade när han visste att han skulle bli förälder. Allt tycktes koka ner till frågan: hur skall jag någonsin kunna motivera för min son att det är okej att äta djur?

Kött kostar mindre idag än någonsin förr och efterfrågan på än billigare kött ökar ständigt. Det säger sig självt att denna utveckling inte kunnat vara möjlig utan enorma förändringar i djurproduktionsindustrin. En överlägsen majoritet av alla landdjur som idag äts eller används i produktionen av mjölk och ägg kommer från jättelika så kallade djurfabriker. Dessa är industrialiserade, högintensiva lantbruk där djur i grupper om hundra- eller tusental manipuleras genetiskt, rörelsebegränsas och ges onaturligt foder som nästan undantagslöst innehåller olika läkemedel som exempelvis antibiotika. Dagens storskaliga köttproduktion är en mångmiljardindustri där ekvationen lyder: ju fler djur på en så liten yta som möjligt, och ju större de växer sig på så kort tid som möjligt, desto mer pengar. Billigt kött kräver helt enkelt djur som växer sig abnormt stora på exceptionellt kort tid. Ett av många exempel på vad dessa vinststrävanden får för konsekvenser är dagens kalkoner, som på grund av omfattande genetisk modifiering och intag av tillväxthormoner är så groteskt stora att de inte förmår gå normalt eller para sig, utan måste insemineras artificiellt. Ett annat exempel är den moderna sönderavlade broilern vars muskler och fettvävnad växer i en mycket högre takt än dess skelett, vilket leder till deformationer och sjukdomar. Det faktum att broilers idag oundvikligen, som en följd av den framavlade fysiken, utvecklar sjukdomar samt det faktum att de måste trängas extremt många på en löjeväckande liten yta medför såklart att hygienen blir lidande och smittorisken hög. Lösningen? Antibiotika i mängder, som ges i förebyggande syfte vid varje utfodring.

Även om vi bryr oss aldrig så lite om dessa djur och deras lidande, och i linje med industrins vinstinriktade företrädare krasst konstaterar att sjuka och smärtande djur helt enkelt är mer ekonomiskt lönsamt, kanske vi ändå bryr oss om vår egen och våra barns hälsa. Sanningen är ju att det som går in i djuren vi äter även går in i oss. Resterna av tillväxthormonerna och antibiotikan går direkt in i våra egna och våra barns kroppar när vi äter detta kött. Idag finns en stor medvetenhet om antibiotikabrukets potentiella risker. Vi vet att det är avgörande för mänsklighetens hälsa att endast de som verkligen behöver antibiotika får dem och accepterar att vi måste vända oss till läkare för att få antibiotika utskrivet. Man kan då ställa sig undrande till hur det kan vara tillåtet för djurindustrin att fullkomligt spruta ut mängder av antibiotika i förebyggande syfte när mänskligt intag av antibiotika är så hårt reglerat. Varje år förskrivs i USA närmare 1,4 miljoner kilo antibiotika till människor, medan nära 8,1 miljoner kilo ges till de djur som ska bli mat, och ändå finns det uppgifter om att djurhållningsbranschen underrapporterar sitt antibiotika(miss)bruk och att siffran alltså troligen är ännu högre. Naturligtvis får denna frikostiga användning av antibiotika konsekvenser. I en tid när pandemier och multiresistenta bakterier är två reella och högst allvarliga globala problem, har djurindustrin, i synnerhet fjäderfäindustrin, ett avgörande ansvar för uppkomsten av och förvärrandet av dessa problem.

Även om det onödiga lidandet och bidraget till antibiotikaresistens är skäl nog att sluta äta kött, är det tveklöst största argumentet för vegetarianism den enorma påverkan som köttproduktionsindustrin har på miljön. Husdjursproduktionens bidrag till växthuseffekten är hela 40 procent större än klimatpåverkan från jordens alla transporter sammantagna. Forskningen är idag enig om att djurindustrin utan tvekan är den största orsaken till klimatförändringarna. I klimatdiskussionen nämns oftast koldioxidutsläppen som det största hotet, men det finns andra växthusgaser som i betydligt högre grad bidrar till planetens uppvärmning och vars utsläpp till stor del orsakas av djurindustrin. Boskapssektorn står för 37 procent av all mänskligt orsakad metan (en gas som påverkar planetens uppvärmning 23 gånger mer än vad koldioxid gör) samt 65 procent av all mänskligt orsakad dikväveoxid (som påverkar uppvärmningen hela 296 gånger mer än vad koldioxid gör). Ett mindre omtalat men icke desto mindre allvarligt miljöproblem som djurindustrin för med sig är den storskaliga och ständigt pågående förorening av mark och vatten som orsakas av de kopiösa mängder orenat gödsel som djurfabrikerna genererar. Statistiken i detta avsnitt är hårresande. Som att alla djurfabriker i USA tillsammans producerar 130 gånger mer avföring än hela den mänskliga populationen – 40 000 kilo i sekunden – och att enskilda djurfabriker kan generera mer orenad avföring än den sammantagna befolkningen i vissa amerikanska städer, men helt och hållet saknar reningsverk som tar hand om avförningen. Det finns inga utbyggda system för hantering av den, utan dessa astronomiska mängder gödsel samlas i enorma öppna gropar som sedan läcker ner till sjöar och hav. Listan på exakt vad det är som okontrollerat sipprar ner i våra vatten är lång och innehåller bland annat ämnen såsom ammoniak, metan, cyanid, nitrater och tungmetaller samt mikrobiella patogener såsom bland andra salmonella och streptokocker, som människor kan bli och blir sjuka av.

Orsakssambandet mellan djurindustrin och de största miljöproblemen i vår tid är nu så gediget fastställt i forskningsrapporter från bland annat FN, FN:s klimatpanel och Worldwatch Institute att det inte går att ifrågasätta. Som Foer poängterar går det helt enkelt inte att regelbundet konsumera animaliska produkter från köttindustrin och samtidigt hävda att man bryr sig om miljön. Detta skulle vara att helt och hållet urholka begreppet miljömedvetenhet.

En av de många bisarra och oförsvarbara absurditeterna som återfinns i den moderna djurindustrin är de mängder av djur som dödas utan att ens leda till mat åt människor, utan som liksom bara dödas i själva farten, som ett oundvikligt steg i det enorma maskineri som industrin är. Ett sådant exempel återfinns i fjäderfäindustrin, som producerar två typer av kycklingar – broilers och värphöns. Endast broilers är designade för att ätas och endast värphönsen producerar våra ägg. Alltså fyller värphönsens manliga avkomma ingen som helst funktion, då de inte kan bli till kycklingkött såsom vi vill ha det och uppenbarligen inte kan bistå med äggproduktion. Så vad gör man med alla tuppkycklingar i värphönsuppfödningsindustrin? De avlivas direkt efter födseln. 250 miljoner tuppkycklingar per år i USA förintas så fort de fötts genom att sugas upp genom ett intrikat rörsystem till en strömförande platta. Ett annat exempel på djur som dödas i förbifarten i industrin är den hårresande stora mängd ”bifångst” som är ett oundvikligt faktum i det industriella fisket. Från en genomsnittlig räktrålare kastas 80-90 procent av fångsten överbord, död eller döende, som bifångst. Som vanligt nöjer sig Foer inte med ord utan tar fantasin och visuella knep till hjälp för att illustrera och begripliggöra. Istället för att endast skriva att det rör sig om145 andra fiskarter som regelbundet dödas i bifångst när man fiskar efter tonfisk, täcker han en hel sida med namn på fiskarter vi aldrig hört talas om och som ändå bara är bråkdelen av alla de 145 arterna. Först då förstår man magnituden. Denna förmåga att träffande illustrera innebörden i texten är för övrigt en av Foers främsta kvaliteter som reportageförfattare. Ett annat exempel är när han istället för att endast skriva att varje fågel i en normalstor värphönsbur har 4,3 kvadratdecimeter till sitt förfogande, faktiskt låter en sådan kvadrat täcka ett uppslag i boken. Först då förstår man innebörden i den siffran.

I sin bok belyser Foer även fenomenet djurätande ur ett mer etiskt och filosofiskt perspektiv, och han värjer sig inte för att gå in på de obekväma frågorna. Varför är det okej att äta grisar och kycklingar men inte våra älskade hundar och katter? Just hundar är ett ypperligt exempel på att det som 2010-talets västvärld ser som ”naturligt” respektive ”onaturligt” att äta i allra högsta grad är en godtycklig och inkonsekvent uppdelning. Vi får flera exempel på vilken delikatess hundkött varit och är i somliga kulturer. Argumentet att det är fel att äta hundar eftersom de är kloka och kännande djur håller inte heller, eftersom det då definitivt skulle vara minst lika fel att äta grisar. Den sammantagna forskningen talar för att grisar är minst lika känsliga och kognitivt välutvecklade som hundar. Denna av västvärlden konstruerade uppdelning i djur man får äta och djur man inte får äta blir som tydligast i diskussionen om alla de 3-4 miljoner hundar och katter som årligen avlivas. Dessa djur utgör miljontals kilo kött som slängs i en tid när efterfrågan på billigt kött aldrig varit större och då djuruppfödningsindustrin utgör ett större hot mot klimatet än hela transportsektorn sammantagen. Vore det inte klokt att ta tillvara köttet från dessa icke-längre-önskade husdjur, frågar sig Foer. Detta är såklart en mycket utmanande fråga, men egentligen är steget till att äta dessa djur inte så långt som man kan tro eftersom det redan görs indirekt. Via andra djur. Det döda köttet från avlivade hundar och katter, som direkt anses oätligt för oss människor då det just i vår kultur råkar vara tabu, tas omhand och mals ner till mat för boskap och husdjur. De döda hundarna blir alltså mat åt vår mat i något som Foer provocerande men träffande kallar ”ett ineffektivt och bisarrt mellansteg”.

Jonathan Safran Foer

Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om denna läsvärda bok, men texten har redan svämmat över i omfattning. Avslutningsvis vill jag dock slå ett slag för det som jag tycker gör Foers bok så unik – hans personliga, ödmjuka och problematiserande hållning gentemot vegetarianism och hans icke-dömande förhållningssätt gentemot människor som ännu inte valt att avstå från att äta djur. I boken låter han många olika perspektiv komma fram, genom små texter där exempelvis en djurrättsaktivist och en ekologisk kalkonuppfödare – men också en djurfabriksföreträdare och en slaktare – inbjudits att dela med sig av sina åsikter och reflektioner. Även om det står klart vilka matpreferenser Foer själv har, innebär det inte att köttätande människor som läser boken behöver vara rädda för att mötas av en predikande eller skuldbeläggande hållning. Det som gör Äta djur så speciell är hur alla hårda fakta och all forskningsspäckad research blandas med Foers personliga resa genom de etiska frågeställningar som djurätande, kultur och traditioner för med sig. Foer reflekterar ingående kring hur man som övertygad vegetarian skall förhålla sig till sina nära och kära som äter djur. Vad är viktigast? Att stämningen är god och samtalet hålls på en lättsam nivå när familjen samlas runt thanksgiving-kalkonen, eller att man är trogen sin övertygelse om vad som är bäst för hela mänskligheten och miljön och vågar ta diskussionen? Foer serverar inte några enkla svar eller lösningar på de inre konflikter man kan ställas inför, utan låter frågan förbli komplex. Men någonstans landar Foer ändå i nödvändigheten av att vi börjar våga diskutera konsekvenserna av vårt djurätande, och påminner oss om att all samhällsförändring börjar i det lilla sammanhanget – i diskussionen vid måltiden med nära och kära eller i vardagen när man som konsument har ett guldläge att påverka varje gång man handlar eller går på restaurang. Det är här påverkan sker, varje gång man väljer att avstå från att sanktionera köttindustrin och vad den står för och istället lägger sina pengar på icke-animaliska produkter.

Foer delar generöst med sig av den ambivalens han själv brottats med i processen att sluta äta djur. Han menar att det på sätt och vis kan liknas vid ett sorgearbete när man känner sig tvungen att avstå från maträtter som man tidigare älskat och hur denna process till en början även sätter spår i umgänget med vänner och familj, eftersom den mat vi äter i så hög grad spelar en roll i våra vanor och traditioner och hur vi umgås med varandra. Att fatta beslutet att avstå från kött är alltså ingalunda enkelt och kommer oundvikligen att, åtminstone till en början, medföra vissa obehag. Men Foer uppmanar oss ändå att ta alla dessa viktiga men tyvärr i viss mån oförenliga ting – tradition, smak, humanitet, bekvämlighet, miljöengagemang – och göra en rangordning. Dessa bitar kanske alla är viktiga, men finns det några som är viktigare än andra?

”Antingen det handlar om fisken, grisen eller något annat matdjur, är dess lidande viktigast i hela världen? Givetvis inte. Men nu är det inte det som är frågan. Är lidandet viktigare än sushi, bacon eller grillad kyckling? Det är det som är frågan.”